Det går inte att låta bli att fundera över vad människans status är, när denna typ av siffror dyker upp. under 2009 anmäldes 1 399 096 brott (prel. siffra från BRÅ). vilket innebär att om vi skulle dela upp antalet brott på antalet medborgare, så begick var 6 till 7:e av oss någon form av brott som också anmäldes under förra året.

Sen brukar det också pratas en hel del om mörkertal, men det ser jag ingen som helst anledning att gå in på, jag tror att siffrorna talar för sig självt.

Den fråga som infann sig hos mig när jag såg dessa siffror, var – Vart finns människans sunda förnuft när det behövs som mest?

Trots dessa siffror finns en stor portion framtidshopp hos mig, något som också förstärks när katastrofer likt den på Haiti eller tsunamin inträffade. Det är stunder som dessa, mitt i allt elände som min inre låga av framtidstro tänds, det är då vi människor visar vad det egentligen handlar om att vara människa.

Att stödja varandra, att finnas till och hjälpa varandra till att leva ett bättre liv. Frågan är om denna typ av medmänskligt beteende är något som alltid ska behöva en katastrof för att infinna sig, eller om det är ett beteende som skulle kunna cementeras som ett konstant sådant?

Att vi utan larmrapporter från massmedia, kan sträcka ut våra hjälpande händer när vi faktiskt ser att att det behövs. jag kan inte låta bli att leka med visionen om hur brottsstatistiken skulle kunna komma att förändras om vi alla, alltid var lika generösa som vi varit de senaste veckorna. Där vi kan se vår granne som någon vi kan hjälpa, tiggaren ute på stan, kvinnan som behöver hjälp med att hålla upp dörren, han som fått motorstopp längs med motorvägen, etc.

Tänk om vi alla kunde hjälpas åt och se till att den gigantiska portion av generositet som visat sig nu på sistone skull kunna förbli någonting definitivt. Det behövs inte ytterligare en katastrof för att förändringar ska börja ske, vi har alla redan visat på att vi har det i oss…

Det enda vi behöver göra, är att stanna kvar i detta tillstånd..

Visst kan vi sätt upp mål, och sträva efter att uppfylla en massa drömmar. Generellt sett brukar dessa inte fungera som en stark drivkraft under någon längre period, varför dessa åtaganden ofta övergår till ett underlag för skuldkänslor och en upplevelse av att ha misslyckats.

Om vi har som utgångspunk t att allt vi gör, gör vi för att må bra, att känna oss tillfreds med oss själva och det liv vi lever, vill jag påstå att det snabbaste sättet att komma dit, går genom att leva i integritet med oss själva.

Att vara i integritet handlar om att leva vår sanning, att göra det ditt innersta väsen säger att du vill och inte vad ditt Ego säger att du måste. Genom att lyssna på din vilja och din lust, är du sann mot dig själv och därmed mår du också bättre och känner en större tillfredställelse.

Integritet kännetecknas av du har en orubblig övertygelse för vad som är de rätta besluten, och den rätta vägen för just Dig att gå. Den är så stark att du inte ens har ett behov att varken rättfärdiga eller förklara för andra varför du gör dina val.

Ge dig själv den gåvan… ge dig möjligheten att leva och verka i ditt liv som du var ämnad att göra, belöningen kommer att vara mångfalt mycket värdefullare än resultatet av vilket (“normalt”) nyårslöfte som helst.

I integritet lyssnar du på dig själv på ett helt nytt sätt, och styrs utifrån inre riktlinjer istället för yttre påtryckningar, du blir balanserad och fylld med energi, energi som du sedan delar med dig av till andra, och det utan att det sker på bekostnad av dig själv.

Varför inte testa, det kanske kan vara värt det

Lycka Till!!

John Rosenkranz

Det är inte ofta jag refererar till våra genetiska anlag, men på en punkt känner jag att det är på sin plats att hänvisa till vår ursprungliga natur, nämligen att vi inte är ämnade till att leva ett liv som kännetecknas av kamp. Livet är helt enkelt inte ämnat till att kämpas igenom…

Det motstånd jag oftast stöter på när jag fällt detta påstående, låter någonting i stil med – ja men, hur ska vi annars få ihop till vår föda om vi inte är beredda att kämpa?

Och givetvis finns det stunder som vi faktiskt behöver anstränga oss lite mer, men skillnaden mellan den ”moderna” och urtidsmänniskan är att vi i vår tid, konstant är på jakt. Det spelar liksom ingen roll hur många byten vi fäller, så finns det alltid ett till.. ungefär så tänker den moderna människan.

Urtidsmänniskan skaffade sig den mat denne behövde, sen fick det räcka tills det var dags igen. Men den moderna människan tycks vara så ofantligt rädd att maten ska ta slut, så vi har intagit en sorts form av hamstarbeteenden, vilket per automatik leder till att vi konstant måste jaga, och detta då vi tror att vi aldrig kan få tillräckligt med överskott.

Så varför inte ta och sträva efter att bli lite urtidssmart och göra det som behövs och därmed inte heller mer än nödvändigt?

Vi tycks ha ett behov av att en början och ett slut, och att med slutet kunna finna en anledning till att kavla upp ärmarna och ta nya tag.

Nyår ett typiskt sådant exempel, denna afton tycks fylla en funktion för oss människor, till att börja någonting nytt, vilket ofta sker genom att vi offentliggör våra nyårslöften till de som befinner sig i vår omgivning för stunden. Det är ett fascinerande fenomen som efterlämnar sig följande frågor – varför nu, varför ger jag mig dessa löften till mig själv, just nu i denna stund?

Jag vet inte hur det ser ut för dig, men för mig personligen tycks dessa löften allt som oftast vara av en existentiell karaktär, där frågor om relationer, kärlek och hälsa är återkommande teman. Av den anledningen ställs också föregående frågor, varför väntar vi till en afton med att avge dessa löften som uppenbarligen har som uppgift att förbättra våra liv och kvalitén på densamma? Varför inte den 7:e juli, 3:e maj eller vilket annat datum som helst?

Är det så att tolvslaget symboliserar den tid vi har bakom oss, och samtidigt hur väl eller illa vi har förvaltat den? Kan det vara så att precis när klockan pekar på tolv inser vi hur snabbt tiden går och hur flyktiga våra liv är?

Någonting magiskt tycks vila över att ge oss själva löften på just nyårsafton, löften som tyvärr för de flesta upphör att gälla när vi väl kommit in en bit på det nya året. Med detta upphör också den förändring och de nya resultat vi hade för avsikt att uppnå.

Men varför deppa, det kommer ju ett nytt tolvslag om 10-11 månader igen

Julafton ligger bakom oss och likaså mångas förberedelser för denna sammankomst som ofta varar någonstans i 7-8 timmar. I morse hörde jag en KBT psykolog besvara tittarnas frågor på Tv, och där hon tog upp ämnet ensamhet på julafton, en dag som man enligt henne “ ska umgås och ha trevligt på”.

Detta må vara hennes uppfattning, det må också vara som så att det är en uppfattning som är  väl etablerat i vårt kollektiva medvetande, det kan vara så att denna regel är något som vi burit på i flera generationer, frågan är bara – är det för den sakens skull, sant?

Jag kunde inte låta bli att fundera över varför vi har bestämt oss för att umgänge är någonting mysigt och trevligt medens ensamheten är någonting vi ska känna ett obehag inför. Tänk om det är så, att denna uppfattning får oss att känna det vi gör inför just ensamhet, tänk om vi faktiskt skulle kunna lära oss att uppskatta tillfällen av ensamhet lika mycket som de då vi umgås med nära och kära?

Vi lär oss vad som är bra och vad som är dåligt, vi  lär oss vad vi ska tycka om och vad vi inte ska gilla, tänk om denna typ av programmering skapar begränsningar, tänk om vi skulle kunna upptäcka någonting nytt genom att “trotsa” dessa väl etablerade normer och regler?

Ett annat exempel som slagit mig är hur metrologer värderar väder som bra eller dåligt, är det grått och risk för nederbörd kallas det för dåligt väder, och är det sol så kallas det för dåligt.

Missförstå mig inte nu, jag älskar sol och värme, men jag har samtidigt ingen lust att gå omkring och tycka att någonting är dåligt, speciellt inte när det är något som jag ändå inte kan påverka.

Vädret i sig, struntar fullt och helt i vilka mina åsikter är, vädret kommer att vara detsamma i vilket fall som helst. Så varför ha negativa åsikter om någonting som ändå inte kommer att förändras???

Detsamma är det med julen, är jag ensam så är jag ensam, varför inte ta tillfället i akt och uppskatta denna eventuella stund för oss själva, istället för att tycka att det är fel? För hur det än är, så är det trots allt bara frågan om några timmar, och jag tror att de flesta av oss vid något tillfälle i livet har varit ensamma betydligt längre stunder än så..

//John

Den senaste tiden har jag direkt eller indirekt varit involverad i en hel del människors liv, vars tillvaro som av en eller annan anledning fått ta en ny riktning.

Situationer har uppstått som för dem kan ha legat utanför deras kontroll, deras liv har påverkats utifrån någon eller några andras beslut. Att sedan känna sig drabbad och utsatt, kan för många kännas som om det ligger i vår natur.

Det som har slagit mig under denna tid, är hur många det är som går in i en “hela världen är emot mig och jag har inget som helst ansvar för hur mitt liv utvecklar sig - roll”. Detta har bland annat märks genom att de framtida förändringar som ska uppnås för få livet på rätt köl, gärna läggs på individens omgivning och inte är något man väljer att själv ta ansvar för.

Låt oss kalla det för personligt ledarskap, eller frånvaron av densamma. Generellt tycks vi gå igenom våra liv med hoppet som vår stora ledsagare, ett hopp som består i att andra ska ta de rätta besluten, ett hopp som består i att våra drömmar och förväntningar ska gå i uppfyllelse och då helst utan några som helst egna insatser.

Personligen kan jag se en viss tragedi i ett sådant förhållningssätt, speciellt då vi sällan kommer uppleva en känsla  av värdighet och se oss individer som faktiskt kan styra och påverka våra liv i en mycket större utsträckning än vad vi trodde var möjligt.

Avsaknaden av ett personligt ledarskap är inget som bara kännetecknar människor som har gjort sig till Mega Offer och som per definition har hamnat på samhällets botten. Nej, det personliga ledarskapet försvinner i samma stund som vi väljer att projicera våra känslor på något utanför oss själva, det kan handla om allt från trafiken till någon av våra kära familjemedlemmar.

Så fort vi anser att någon annan bär ansvaret för vårt emotionella tillstånd har vi också gjort någon annan till ledaren över våra liv.

Vi kommer alla någon gång hamna i situationer som vi känner att vi inte kan ha kontroll över, och det måste få vara helt okej. Frågan är hur vi väljer att förhålla oss till dessa? kan vi se sådant som ligger utanför vår kontroll som någonting, som faktiskt behöver hända för att vi själva ska vakna till liv och ta nya beslut, kan vi se sånt som vi inte vill ska ske men som ändå gör det, som någonting vi faktiskt kan växa av och som i förlängningen gör oss till klokare och visare människor?

jag tycker om idén att verkligen ställa saker och ting på sin spets, och i mitt yrke är det i bland en förutsättning för att människor ska vakna upp ur den accepterade koma många av oss befinner sig i.

det finns mängder av historier om människor som av en eller annan anledning börjat omvärdera livet och de beslut de tar, och för många har det handlat om att det egna livet eller någon närståendes har hängt på en skör tråd.

Det vill säga, när vi ställs inför det faktum att vårt liv inte är oändligt och att det faktiskt kan ta slut när som helst, så börjar vi av någon anledning se på det med helt nya ögon.

Vi börjar faktiskt att leva, om det sen handlar om för en dag, eller flera år, spelar ingen roll, men vi börjar att leva på ett sätt där vi väljer in sådant som faktiskt ger våra liv en mening, och väljer bort sådant som inte fyller någon som helst funktion.

Jag kan inte låta bli att leka med tanken över hur vår värld skulle utveckla sig om vi människor verkligen började att leva, och tog vara på varje dag som om den verkligen vore den sista. I den fantasin har jag svårt att föreställa mig människor som ängar sina sista timmar åt att klaga och gnälla, över sådant de inte har.

Jag har svårt att tänka mig att vi skulle välja att ägna våra sista timmar åt att bry oss om vem som röstades ut i Robinson, om fel eller rätt låt vann i melodifestivalen, huruvida Tiger och Elin ska fortsätta tillsammans eller inte.

Nej, jag inbillar mig att vi skulle göra allt för att såväl vårt eget som vår omgivnings liv skulle vara extraordinärt.

Så om det  nu skulle vara på det sättet, samtidigt som att vi faktiskt inte kommer leva i oändlighet, varför inte passa på att dö medens vi lever? varför inte ta vara på varje dag som att den faktiskt vore den sista?

Facebook är ett suveränt forum, tanken med det hela är kanon och jag tror att möjligheterna är massiva när det gäller att återknyta kontakter, och inleda nya.

Tiden är ännu för knapp för att dra några högre växlar, jag tycker mig dock se en viss trend hos några av medlemmarna. Eftersom att en av mina stora passioner är att studera människor och hur vi agerar, har jag intensivt under några veckors tid betraktat händelserna inne på FB.

Jag tycker mig se ett beteende som skriker “se mig, hör mig, snälla någon”, något som ger sig i uttryck i att ALLT ska kommuniceras ut. det kan vara som så att denna typ av information slår helt fel hos mig och att jag skiljer mig från många. det kanske är intressant att veta vilken typ av kaffe en viss person dricker för stunden, om denne sedan ska iväg och träna, för att slutligen knyta ihop dagens säck med en schysst realityserie på kvällen.

visst kan det finnas en charm i att veta vad andra gör med sina liv, frågan som jag dock bär på, är vad gör vi med denna typ av information? jämför vi, blir vi inspirerade, eller är det istället för att titta på tv?

Nu vet jag inte exakt (inte ungefär heller) hur många medlemmar FB har, men jag förstår att det är en HIMLA MASSA!!, vilket också innebär att deltagarna där borde vara representativa för mänskligheten, och i så fall kan man fråga sig hur detta påverkar vår värld om så många har ett skriande behov av att bli sedda, samtidigt som vi som betraktare smyger när det kommer till att titta på andra.

Jag är fullt medveten om att detta inte gäller alla, och att många medlemmar har helt andra intentioner när det gäller FB, men som sagt jag har bara varit med en kort stund så mina spaningar kan komma att ta en helt annan riktning framöver..

Finn din passion i marknadens behov och följ denna och du har grunde till ett framgångsrikt företag.
Alla människor har en gåva, något som kan komma och bli ett värde för någon annan, du måste bara våga hitta din egen. Du har någonting unikt, något som andra saknar och som de är beredda att betala för, det är ditt medmänskliga ansvar att erbjuda din omvärld det du har.

Jaha, då var man med. Trycket var för stort och jag kunde helt enkelt inte stå utanför längre…
Nä skämt åtsido, jag har stått utanför länge nu och näst intill betraktat fenomenet Facebook likt en tjurig och bakåtsträvande gubbe.

Jag var förvisso in och vände i begynnelsen, men tog snabbt beslut om att det inte var ett forum för mig, ett beslut som jag sedan fått bekräftat var ett bra sådant.

Nu har det gått en tid sedan dess och kanske ha både jag och FB mognat en del, vilket fick mig att ta steget att ge FB ytterligare en chans.

Jag vill liksom se vad det är som är så farscinerande med detta forum som får vissa arbetsgivare att slita sitt hår, då personalen hellre funderar över hur många nya vänner, än hur de ska bli en bättre tillgång för sin arbetsgivare.

Samtidigt har jag också tänkt att försöka komma underfund med

Jag