Recept för företagande

Finn din passion i marknadens behov och följ denna och du har grunde till ett framgångsrikt företag.
Alla människor har en gåva, något som kan komma och bli ett värde för någon annan, du måste bara våga hitta din egen. Du har någonting unikt, något som andra saknar och som de är beredda att betala för, det är ditt medmänskliga ansvar att erbjuda din omvärld det du har.

Ny i Facebook

Jaha, då var man med. Trycket var för stort och jag kunde helt enkelt inte stå utanför längre…
Nä skämt åtsido, jag har stått utanför länge nu och näst intill betraktat fenomenet Facebook likt en tjurig och bakåtsträvande gubbe.

Jag var förvisso in och vände i begynnelsen, men tog snabbt beslut om att det inte var ett forum för mig, ett beslut som jag sedan fått bekräftat var ett bra sådant.

Nu har det gått en tid sedan dess och kanske ha både jag och FB mognat en del, vilket fick mig att ta steget att ge FB ytterligare en chans.

Jag vill liksom se vad det är som är så farscinerande med detta forum som får vissa arbetsgivare att slita sitt hår, då personalen hellre funderar över hur många nya vänner, än hur de ska bli en bättre tillgång för sin arbetsgivare.

Samtidigt har jag också tänkt att försöka komma underfund med

Jag

Vilket är det absolut yttersta målet med dina handlingar?

Personligen tycker jag om att ställa saker och ting på sin spets, eftersom att det ger mig möjligheten till att se konsekvenserna av det repetitiva beteendemönster vi människor har.

Det är som när vi ger oss och joggar för första gången, det är först då vi verkligen inser hur otränade vi är.

Ibland behöver vi alltså uppleva en motsats för att bli medveten om vart vårt nuvarande agerande kommer att föra oss, och det är också anledningen till frågan. Att verkligen stanna upp och reflektera över vilken den yttersta drivkraften är bakom våra handlingar kan hjälpa oss till att ta mer medvetna beslut, och med det också öka möjligheten till eliminera sådant som kanske inte uppfyller oss själva eller våra liv.

Vilket är mest skrämmande, livet eller döden?

När jag ställer frågor i stil med denna, brukar det vara mer regel än undantag att den andre börjar himla med ögon, dra en djup suck, börjar vrida och vända på sig, för att sedan kontra med – gud, vad djup du är…!

Det kan vara så att jag är djup, jag trivs här, jag tycker om att ställa frågor som kan vara av stor betydelse för hur mycket vi får ut av våra liv. Jag vägrar sitta fast i ett kollektivt medvetande, för att sedan på ålderns höst vrida mig bitterhetens smärtor, och ångra att jag inte tog andra beslut när jag hade möjligheten.

Jag säger inte att mitt synsätt är det rätta, det är dock ganska fascinerande hur frågor som inte är lika greppbara som vilken middag vi ska äta i kväll, tycks väcka ett obehag och på gränsen till rädslor hos många människor.

Samma typ av reaktion kan ibland väckas när universums oändlighet blir till ett diskussionsämne – det är liksom för stort, för ohanterbart och därför väljer vi ofta att vifta bort ämnet för att gå in på mer konkreta frågeställningar, ska det var 95 eller 98 oktan i tanken, eller kanske rent utav diesel?
Jaha, den går på el! vad bra då vet jag.

Skämt åtsidan, reaktionerna har fått mig att fundera en hel del över vad det är som skrämmer oss människor, och många studier har gjorts och där svaren ofta blivit desamma.
Människor är rädda för att dö, vi är rädda för något som är oss ofrånkomliga. Vi är rädda att gå miste om det vi just nu befinner oss i och som vi kallar för våra liv. Vi är rädda för någonting vi inte kan påverka eller välja bort, så varför inte acceptera detta faktum och ta vara på det vi faktiskt kan påverka, nämligen den tid vi har just nu.

Det uppstår dock en viss ironi i frågan, då många av livets stora frågor, och som faktiskt också kan komma att avgöra kvalitén på det liv vi själva lever, också är de som vi gärna inte vill möta – eftersom att de är för djupa.

Förr kunde jag känna ett visst motstånd till dem som kallade mig för djup, eftersom att det var något som levererades på ett sätt och med ett tonläge som gjorde det lätt att se deras påstående som en kritik mot mig. Idag är jag ankrad i mina existentiella utsvävningar och oerhört tacksam för dessa, eftersom att de har hjälpt mig att ta många beslut som gjort, att jag har möjlighet att leva det liv jag i dag lever.

Jag vill dock lägga in ett perspektiv i detta, och det är – om någonting är djupt, borde det rimligtvis och finnas ett motsatt läge, nämligen ytlig. Och ser man det utifrån ett sådant perspektiv, så är det bara frågan om vilket man själv väljer att vara. Sen är det bara vänta och se, vilka som har valt den ”rätta” vägen, den djupa eller den ytliga?

Hur ser ditt energikonto ut?

Hur ser ditt energikonto ut?

Jag fick frågan: ”vad man som ledare ska göra när man upplever att ens personal ”suger” all energi, och var
ska man själv fylla på någonstans”?

Jag vill se energi som en resurs, likt pengar som stundom flödar in, och stundom flödar ut. Det är dock viktigt
att det finns en balans i flödet, så att du framförallt inte hamnar på minuskontot och måste betala ränta.

Det är tyvärr lite för vanligt att vi glömmer bort oss själva här, och ger och ger, för att sedan bli påminda om
att vi har övertrasserat vårt konto. För att sen när vi hamnat där, få en onödigt stark reaktion, likt den man får
när man helt plötsligt inser att man står i skuld till någon. Och det är precis vad du gör, för denna ”någon” är
du själv.

Vad gör man då?

Det optimala är att se till att du inte hamnar på minuskontot. Planera in energipåfyllnad i din kalender.
Det är ungefär som vatten, när du är törstig, då kräver kroppen så mycket mer för att törsten ska släckas,
än om du går och små dricker lite hela tiden. se till att ha samma rutin när det gäller att fylla på din
egen energi.

Inse att dina medarbetare har lika stor skyldighet mot sig själv som du, när det gäller att hantera såväl
som motivation som energinivå.

Se till att sysselsätta dig med lustfyllda sysslor, istället för sådant som ”suger” energi, för då fylls du på,
och minskar därmed risken för att överhuvudtaget bli tömd. kan du inte hitta lustfyllda sysslor, bör du
överväga om du bör gå vidare med nya arbetsuppgifter eller nytt arbete

Är du ”kundrädd”?

Hur vet en hund, att du är rädd eller osäker? Hur vet en häst att du är rädd för den? Hur kommer det sig att djur känner av hur den de möter, känner inför mötet.

Vi vet att barn också har den förmågan att känna av ”vibbar”. Vad vi kanske inte tänker på, att lika lätt som ett djur kan göra det, så kan även människor också känna av vad du sänder ut. Även om vi som vuxna inte är lika medvetna om detta, så sker det bara. Självklart sker det många gånger en ömsesidig projektion mellan två parter. Frågan är vad DU sänder ut?

Kan det vara så att du har lite pirr i magen, när du ska ringa dagens första samtal – eller du ska kontakta en kund för att få till ett avslut på en viktig affär – du kanske rent utav ska säga upp någon – eller vill du be om högre lön. oavsett vilket, sänder du ut din känsla för situationen. Den känslan kan vara avgörande för de resultat du får, och känslan i sin tur är ett direkt resultat av det resultat du vill ha.

Fick du ihop det där? När du gör dig beroende av ett resultat, de vill säga att du har redan levt dig in i situationen där du fått det du vill (vilket i sig inte är fel) så har det blivit en del av dig, som därför gör dig extra sårbar, om du inte får det du hoppats på. Sätt upp mål, men gör dig inte BEROENDE av utfallet. Då har du de bästa förutsättningarna att komma till din rätt.

Hyckleriet hindrar oss från att lyckas i affärer.

Det fanns en tid då jag befann mig i en extremt stor beroendeställning till mina sälj resultat, hor om vräkning från min bostad mer vanligt förkommande än direktreklam. Periodvis visste jag inte om hyresvärden hade bytt ut låskolven på min dörr när jag kom hem efter en arbetsdag. Detta är dock historia och jag red ut den vågen, men under denna tid där jag var beroende av att varje kundmöte blev till min favör var jag en stor hycklare.

Jag ljög för att uppnå mina mål, jag sa det som gjorde kunderna mer intresserade av mig som leverantör än om jag hållit mig till sanningen. Jag pratade vitt och brett om vikten om långsiktiga kundrelationer, fast jag i själva verka struntade i dessa. Det enda jag ville åt, var deras pengar!

Problemet var att jag just då, inte såg mig som en hycklare, jag hörde inte mina egna lögner. Jag ville väl tro att det jag sa var sant. Men så här med facit i handen kan jag konstatera att jag personifierade hyckleriet.

Jag är oerhört tacksam för denna period, eftersom att den för min egen del lärt mig vad affärer och försäljning egentligen handlar om. Trots att jag dagligen jobbade med kniven på strupen lyckades jag göra affärer, och jämfört med många av mina kollegor i branschen gick det väldigt bra.

Detta var i sig inte värt speciellt mycket, eftersom att min situation krävde mer av mig, än att bara vara bättre än mina branschkollegor. Jag var tvungen att åstadkomma mer än vad som var normalt eller rimligt.

Eftersom att jag var skolad att göra affärer på det sätt den gamla skolan förespråkade, var det enda sättet att nå bättre resultat att göra MER av det jag redan gjorde. Hitta fler prospekt, ringa fler kunder, gå ut på mer kundbesök, och visst fungerar det. Jag sålde mer – det handlar om matematik.

Problemet var att oavsett hur mycket mer jag än sålde, så kompenserade aldrig mina resultat den mängd energi som gick åt för att nå mina mål. Varje gång jag avslutade en affär infann sig där ett antiklimax, en känsla av tomhet i kombination att skifta fokus mot nästa uppgift. Det var som

att trampa vatten mitt ute i ett hav.
Hur som helst, så småningom började jag att försöka tänka mer kvalitativt istället för kvantitativt, och jag började föra statistik på mitt beteende. Jag bokförde i princip allt jag sa när jag förde en dialog med mina kunder.

Genom att ha en ”örnkoll” på vad jag sa, och sedan matcha detta mot vad responsen från mina kunder blev, fann jag ganska snart kopplingen mellan ”orsak och verkan”. Vi människor reagerar nämligen på varandra, vi responderar på vad andra säger eller gör. Genom att på detta sätt betrakta mig själv i tredje person vaknade jag upp, och insåg att mycket av det jag sa, inte var sant. Det behövde inte handla om några allvarliga lögner, men det var dock lögner.

Systematiskt började dock ändra på sådant som jag kommunicerade ut, inom alla delar i säljprocessen (fortfarande fördes statisktik) för att hitta det som gav mig de bästa resultaten. Relativt snabbt såg jag en förändring, och jag trodde mig ha knäckt koden till säljframgång.

Utmaningen jag nu stod inför, var att finna en mer bestående tillfredställelse i mitt arbete (och livet i stort), jag ville inte enbart jaga de kickar jag fick genom avslutade affärer.

För även om mina resultat blev till det bättre, så bar jag mycket på en känsla som var en blandning mellan tomhet och prestationsångest, som dämpades för stunden när jag fick skriva en försäljningsorder.

Existentiella frågor började bli mer och mer förekommande – är det så här det ska vara, kommer jag att arbete på det här sättet resten av mitt liv? Ska jag ha dessa 8:00–18:00 tider, 5 dagar i veckan, 48 veckor om året i resten av mitt liv, med den största förändringen att jag kanske byter bransch då och då?

Mitt fokus flyttades ännu en gång, nu från det jag kallar ”hard core management” till att söka svaren på vad det är som krävs för att ha en mer

bestående känsla tillfredställelse. Böcker om positivt tänkande hade jag för länge sedan avverkat och var böcker som inte gav mig de svaren jag sökte efter, jag började därför röra mig inom andra områden och som låg långt ifrån den fyrkantiga affärsvärlden.

Från början upplevda jag många av budskapen jag tog till mig som väldigt abstrakta, jag kunde förstå vad som skrevs men samtidigt hade jag svårt att applicera in det i min verklighet. Jag hade ju, trots allt varit verksam i en värld där ett problem hanterades med ”säg eller gör så här lösningar”, och nu fick jag i stället jobba med halvfärdiga och kryptiska frågeställningar.

Jag vill minnas att ett av de första budskapen var – det som sker utanför dig, är en direkt spegling av som försigår inom dig. Detta gick ju att köpa rent intellektuellt, men sen då? Vad gör jag av det? Mitt ”quick fix” jagande jag kände en stark frustration över att inga svar var givna, men samtidigt fanns där också en känsla av tillit över att svaren, de kommer när de kommer.

Resan var nu igång, och med en fast beslutsamhet över att låta mig inspireras av människor som funnit harmoni och frid inom sina olika livsområden, hamnade jag ännu längre ifrån de källor som hanterar Excel kalkyler, handlingsplaner och annat management dravel.

I takt med att jag började förstå mycket av det jag lärt mig, och arbetade med de verktyg som presenterades förbättrades också mina resultat. När jag förstod konceptet blev det också allt klarare för mig hur missledd jag varit under många av de år jag har arbetat med försäljning.

Resultaten kom, och till min stora glädje skedde det också utan någon känsla av ansträngning. Mitt arbete tog inte längre energi ifrån mig och som behövde kompenseras genom längtan efter helger och semestrar.

Kort och gott – jag tjänade mer och arbetade mindre. I början kunden givetvis inte låta bli att fundera över om detta var en tillfällighet, men i takt med att tiden gick och jag höll mig till min övertygelse om att jag var på rätt väg kom också bekräftelser på att det inte handlade om en kortsiktig trend.

Ännu en gång kände jag att jag lyckats knäcka koden, men nu med den stora skillnaden att det kändes äkta, och framförallt så kan jag nu också påstå att det är bestående, genuint, mindre krävande och mycket roligare.

Så när jag påstår att hyckleri hindrar oss från att generera fler affärer, handlar det om att vi måste börja vara ärliga mot oss själv och mot våra kunder, och för att detta ska vara möjligt måste vi vara brutalt ärliga. Det räcker alltså inte med bara ”slira” lite grann på sanningen. Är du nervös inför ett möte med en kund – säg det! Vill du gärna ha någon som kund – säg det! Känner du att en situation känns ansträngande och krystad – säg det! Är du orolig för kundernas framtida köpbeteende – säg det! Och kom ihåg, säg vad du verkligen känner i stället, för att utveckla eller leta efter klichéaktiga raggningsrepliker.

Vi behöver sluta med att söka efter kosmetiska lösningar i vår jakt på kortsiktiga vinster, speciellt då jakten allt som oftast förlägger våra mål ännu längre ifrån oss. Ironin som jag själv upplevt är att ju mindre jag jagar efter något desto snabbare får jag det, jämfört när jag försökt att uppnå detsamma genom ansträngning.

Tänker du som jag gjorde för en massa år sedan, så kan ju detta låta logiskt, men samtidigt funderar du kanske över hur detta ska gå till..?
Baserat på mina egna erfarenheter kan jag bara säga – ta dig själv på största allvar, gör vad som krävs för att du ska må bra, och ha tillit till att du kommer att komma fram. Tempot det bestämmer du själv, men du kommer att komma fram.

Lycka till
John Rosenkranz

Storstadstressad eller småstadsslö?

I princip hela mitt liv har jag levt i Stockholm, och trivts väldigt bra. Sen när jag började att hålla utbildningar började jag att träffa människor från andra delar av vårt land, och när människor som gick mina kurser fick veta att jag bodde i Stockholm, ledde det ofta till att de började prata om den stress man upplevde när man i till stan. Jag hade alltid svårt för att riktigt kunna identifiera mig med den beskrivning som gavs. Jag kunde förvisso fundera över om detta kanske var något som varierade från person till person, för att samtidigt konstatera att jag tillhörde den lugnare skara av mänskligheten.

För drygt ett och ett halvt år sedan tog vi beslutet att flytta ifrån Stockholm till Halmstad, och för egen del blev detta ett uppvaknande för det tempo jag omedvetet levt när vi bodde i Stockholm.

Att leva och verka härnere var i början som att ha hamnat i snigelhimlen. Allt gick i slow motion, folk tycktes tanka sina bilar med bromsolja, eftersom att de flesta höll hastighetsbegränsningarna, eller än värre gärna 5-10 km/t under gällande hastighet. Sen skulle vi inte tala om invånarnas shoppingvanor – var man tvungen att stå och socialisera med varenda kassörska efter man betalat för det man hade köpt? Det är väl för f…n bara att betala och gå!

Jag kunde känna hur detta långsamma tempo i sig blev ett stressmoment, och det var sällan för att jag hade några tider att passa, utan det handlade mer om att livsstilen i denna småstad rubbade mitt eget ”naturliga” levnadstempo.

Små småningom började jag sakta och säkert acklimatisera mig till denna sirapsvärld, och började därmed komma in i lunken. Detta var förvisso inget jag tänkte på när jag var hemma i Halmstad, utan det uppenbarade sig när jag ställdes inför konstrasten Stockholm. Jag hann knappt kliva av planet på Bromma flygplats innan pulsen började slå frivolter på grund utav alla armbågar som kördes in i ryggen för att få mig att inte ligga som en bromskloss i det led av människor som var på väg till bagageutlämningen, för att sedan tidseffektivt och snabbt förflytta sig till en taxi. Detta var också något som blev allt tydligare när jag lovade mig själv att inte slukas upp av tempot hölls i storstaden, och istället gör allt i min egen takt. Detta kommenterades med ännu fler armbågar, demonstrativa ”omkörningar” i rulltrappan, eller kritiska suckar mot denna utböling som inte kan ta seden dit han kommer.

Uppenbarligen hade det skett ett skifte i mitt medvetande, i min relation till stress och vad som anses vara ett högt tempo. vilket som är det rätta, får framtiden utvisa. Det känns dock som att det är betydligt sundare att var omedvetet långsam, än att förneka min stress.

Nä nu ska jag tanka bilen, med bromsolja och sirap, dra åt handbromsen och göra småstad J

Ha det bäst

//John

Kan vänlighet, konkurrera ut girighet?

 

Häromdagen höll jag en förläsning på en Golfklubb. Det var klubbens liga för damer som hade sin säsongsstart. Föreläsningen hade föregåtts av att de tidigare på dagen hade haft säsongens första tävling, med middag och prisutdelning senare på kvällen.

Då temat på min föreläsning var ”golfglädje” med inriktning på hur vi kan prestera mer och bättre, tyckte jag att det var på sin plats att få bidra till prisbordet, genom att erbjuda de som kommit sist i tävling en (gratis) kurs i vägen till ett framgångsrikare golfande.

Det visade sig att det inte var helt enkelt att få ge någonting, för efter en stunds överläggningar kom man fram till att denna gåva skulle kunna uppfattas som ett tecken på konkurrens mot klubbens lokala tränare. (som enligt den information jag fått inte håller denna typ av kurser)

Jag har inga intentioner förmedla ett tyck synd om mig budskap, utan mer väcka en debatt kring själva fenomenet.

Är det så här vi fungerar? Har det gått så långt att vi hindrar generositeten komma in i våra liv, med rädslan att förlora? Är vårt upplevda bristtillstånd så starkt förankrat att när någon väljer att ge någonting, tror vi att detta måste göras med en slug baktanke?

Jag lever med den övertygelsen om att alla vill ha det bättre, och att alla vill leva i en generösare värld, vissa kanske väljer att kalla mig för naiv och blåögd, men hellre är jag det än att gå runt dagarna i ända och misstänkligöra alla som kommer i ens väg med utgångspunkten att vi har bara ett enda mål med det vi gör, och det är att göra tillvaron sur för vår omgivning.

En femåring kan räkna ut med lilltån att ett sådant förhållningsätt inte på något sätt kommer att leda till någonting gott. Jovisst, vi kanske slipper förlora, men vi kommer heller aldrig att vinna någonting.

I ärlighetens namn ska nämnas att det inte tränaren i sig som uttalat en rädsla för konkurrens, utan de människor som i så fall skulle ha delat ut priset.

//John

Motivation vs Inspiration

Det finns en (o)uttalad heder i att vara en starkt motiverad individ, och allt som oftast går denna hand i hand med att de attribut som hör motivationen till – att arbeta mot högt uppsatta och utmanande mål, att ha förmågan att hålla fem miljarder bollar i luften, att besitta en förmåga att hela tiden bli effektivare, etc.

Jag är fullt medveten om att detta är en grov generalisering, men jag väljer att göra detta baserat på de beskrivningar jag har fått från alla de människor jag har träffat, och som själva beskrivit deras definition på vad som kännetecknar en motiverad individ.

Jag tror på definitioner då jag ser att dessa fungerar som vägvisare för oss, de hjälper oss att göra val som harmoniserar med våra värderingar, dessvärre är vi lite till mans lite lata eller rent utav omedvetna om detta och därför har vi svårt att slå ut en riktning som vi är i integritet med.

Personligen har jag funderat mycket över vad som krävs för att vi ska känna oss framgångsrika, och verkligen må som fisken i vattnet. Vad är det som behövs för att kunna vakna på morgonen med en energi som får oss att studsa upp ur sängen, kontra att ligga kvar och trycka på snoozen i hopp att det snart ska bli helg?

Utifrån de erfarenheter jag har fått genom åren, har jag kunna konstatera att det inte är bristen på motivation som hindrar oss, utan vår förmåga att finna inspirationen i våra liv. Detta är då baserat på min egen distinktion inom områdena.

Vad skiljer då dessa ifrån varandra?

Motivation är när du får grepp om en idé, och bestämmer dig för att fullfölja den, inspiration är när idén får grepp om dig, vilken också kommer att lotsa dig rätt.

Fallgropen många tenderar att ramla i, är att de i samband med sin motivation gör sig beroende av att uppnå den belöning de tro sig få när de agerar utifrån sin motivation. När du får en idé om någonting ser du också för ditt inre vilka resultat du tror dig uppnå, många gånger också i kombination med hur vägen dit kommer att se ut, vad du ska göra, när detta ska ske etc. Det som ger dig energin till att ge dig in i uppgiften fullt ut, är allt som oftast det resultat du förväntar dig att uppnå.

Jag vet inte vilka erfarenheter du har, men ofta kan man uppleva att motivation ganska snart börjar avta, och de göromål som krävs för att uppnå resultatet tenderar att övergå till att bli måsten.  Detta är ett naturligt fenomen, då energin kommer utifrån en målbild (det vill säga någonting som ligger i framtiden) vilket är något vi många gånger har svårt att bevara när vardagen kommer i fatt. Detta är något som kan jämföras med idrottsmän, vars yrke till stor del handlar om att etablera och förvalta sina målbilder. i deras värld bygger insatser och uppoffringar på hur pass motiverade de är, och för att bibehålla sin motivation jobbar de disciplinerat med att finna skäl till att vara motiverade. Något som också kan märkas på framstående idrottare som per defintion har varit överlägsna under en längre tid – de tenderar att tappa lusten och meningen, då de inte finns några tillräckligt bra belöningar att tillgå längre.

Inspiration å sin sida har ingenting med utfallet att göra, inspiration kräver ingen plan utan styrs helt och hållet utifrån det område som förser dig med mest energi för stunden. Att agera utifrån ett inspirerat perspektiv innebär att styras utifrån tillit och inre övertygelser om att det som sker just nu, är det rätta. Inspirationen är helt och hållet krav- och villkorslös. I ett inspirerat tillstånd är belöningen av en underordnad betydelse och det av den enkla anledningen att det inte behövs någon, då tillståndet är en belöning i sig.

Hur vet du då om du är inspirerad eller motiverad?

För att vara inspirerad krävs det att du är närvarande i dig själv och hela tiden lyssnar till dina egna signaler, och en bra början är att öka medvetenheten kring varför du gör det du gör. Bara genom att ställa dig frågan – gör jag detta för att jag verkligen vill eller för att jag måste? – kan ge dig en bra vägledning huruvida du känner dig inspirerad eller inte. Så varje gång du använder orden jag måste provar du istället att byta ut dessa mot jag vill, för att därefter komma underfund med vilken av drivkrafterna egentligen är. Genom åren har jag kunnat konstatera att det är väldigt få av de uppgifter vi säger att vi måste göra, som vi vill göra. Detta kan ge oss en känsla av tvång (även om det är vi själva som sätter upp det) och känner vi oss tvingade att göra någonting, kommer vi heller inte uppleva någon inspiration.

 

Når man några resultat när man ”bara” är inspirerad?

Vi är historiskt sett programmerad till att resultat ska uppnås, och detta ska också ske genom att vi har kontroll över utfallet och vägen dit, detta är givetvis en illusion då ingenting av detta går att kontrollera.  Men som svar på frågan – ja, inspirerade människor når resultat, och enligt min uppfattning når de i regel längre än de som inte är det. I ett inspirerat tillstånd är du nämligen kreativare än när du enbart är motiverad. Med kreativitet går du bortom erfarenheter och etablerade tankebanor och det är då vi har möjligheten att åstadkomma någonting nytt och större.

Lycka Till

John Rosenkranz